Ingen integration i Kanada

På plats i valrörelsen i Kanada hörde jag aldrig ordet integration. Lite konstigt kan man tycka, i ett land som varje år tar emot över 90.000 arbetskraftsinvandrare från hela världen. Och inte heller är alla nykomlingar särskilt "integrerade", utan bor ofta i tydligt italienska, portugisiska eller kinesiska områden. Men alla är kanadensare. Så, måste segregation vara ett problem? Och vem ska man egentligen integreras med i ett land där alla är invandrare?

Nej, segregation behöver inte vara negativt, så länge man väljer den själv. Jag får erkänna att jag nästan bara umgicks med svenskar när jag bodde i Bryssel, och det var trevligt det också. Nyckeln heter tolerans. Att man respekterar och ser positivt på att människor har olika religion och kultur, så länge alla ställer upp på grundläggande värderingar. Det är vad som har hänt i Kanada.

Varför är det inte så här i Europa? Ja, för att vi har en annan syn på invandring, där Migrationsverket, kommunen och AMS har ersatt det egna ansvaret för jobb och framtid åt de människor som många betraktar som oönskade. De positiva erfarenheterna från 60-talets arbetskraftsinvandring har blivit en parentes i svensk nutidshistoria.

Den som flyttar till Kanada har ett jobb, och förknippas snarare med höginkomsttagare än med bidragsberoende. Den som kommer dit som asylsökande utan jobb får draghjälp av sina landsmän att komma in i samhället. Kort och gott: så fort människor kan styra över sina egna liv, och bidra till det gemensamma, då ökar både toleransen och samhörigheten. Det är då en valrörelse kan handla om hur mycket "invandringsavgiften" på 6.000 kr ska sänkas, i stället för hur mycket flyktingpolitiken ska stramas åt.