torsdagen den 17:e juni 2010

Egoism är fel väg, Slovakien

Läser just i SvD att nya regeringen i eurolandet Slovakien vägrar betala sin beskärda del av såväl räddningspaketet för Grekland som EU:s nya krisfond. Och det trots att Slovakien så sent som för några veckor sedan röstade ja till båda delarna.

Tillträdande premiärministern Iveta Radicova skyller på att pengarna behövs för att bekämpa översvämningarna därhemma. Men den attityden håller inte om man ska vara fullvärdig medlem i eurozonen. Den här sortens russinplockning, där man njuter fördelarna av en stabil valuta men säger nej till att hjälpa andra som är i kris, är - tillsammans med statistikfusk - vad som kan underminera eurosamarbetet på lång sikt. Därför är det viktigt att övriga euroländer sätter emot på dagens toppmöte.


Slovakien har tidigare visat att man inte riktigt accepterar de regler som EU-medlemskapet sätter upp. Förra året beslöt den slovakiska regeringen helt sonika att stoppa den ungerske presidenten vid gränsen när han skulle besöka ungerska områden i Slovakien - av "säkerhetsskäl". Men både Slovakien och Ungern ingår i Schengensamarbetet, och där får sådana hinder inte förekomma.

EU och euron innebär inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Och de måste alla länder ovillkorligen leva upp till.

onsdagen den 9:e juni 2010

Allt tyder på liberal seger i Nederländerna

Dagens val i Nederländerna är ännu inte avgjort, men de första prognoserna visar på en rejäl seger för högerliberala VVD. VVD spås öka från 22 till 31 platser i parlamentet (man mäter alltid i mandat i NL). Även vänsterliberala D66 förutsås öka med besked - från 3 till 10 platser. "Enorm spannend", som reportern i holländska TV-nyheterna just konstaterade. Ett stort grattis till de liberala vännerna i Holland!

Allt tyder på att VVD:s Mark Rutte blir Nederländernas nästa premiärminister, den första liberalen på det ämbetet på över hundra år. Däremot är det mer oklart hur en regeringskoalition kan komma att se ut. Holländarna är vana vid höger-vänster-regeringar, och VVD har tyvärr även öppnat för ett samarbete med Geert Wilders högerpopulistiska och islamfientliga PVV.

Och hur blir det med Europapolitiken, kan man fråga sig? Annika Ström-Melin beskriver i en utmärkt ledare i DN idag hur VVD ofta uttalar sig kritiskt kring EU. Tyvärr är det helt sant - liberala VVD verkar mer och mer se EU som ett problem. Visst finns det konstruktiv kritik, som att man kräver att halva EU-budgeten ska bort. Men partiet har de senaste åren blivit alltmer kritiskt mot fortsatt utvidgning, man talar om undantag från den gemensamma invandringspolitiken och vill skrota allt stöd till EU:s underutvecklade regioner.

Jag hoppas att VVD återvänder till en mer liberal EU-linje i regeringsställning. Det beror förstås också på valet av koalitionspartner. Med PVV i den nederländska regeringen finns det förstås skäl till oro för annat än bara Europapolitiken. Hoppet bör istället stå till ett samarbete med D66, som har ett mer konstruktiv syn på Europasamarbetet.

Modiga ester väljer euron

Så blir Estland nästa medlemsland att träda in i eurozonen den 1 januari 2011. Och det mitt under euroländernas värsta kris på årtionden. Modigt måste man säga - men säkert ett väl övervägt beslut som får både ekonomiska och politiska konsekvenser.

Estlands finansminister Jurgen Ligi beskrev i Rapport igår hur utländska företag tvekar att investera i Estland av rädsla för en devalvering. "Men vi har aldrig någonsin tänkt devalvera" sa Ligi. Här har vi den tydliga ekonomiska fördelen: det blir lika säkert att investera i Estland som i något annat euroland, eftersom risken för devalvering är lika med noll.

Men det finns också politiska fördelar: Estland tar nu plats i den inre cirkel av länder som - i nöd och lust - delar valuta och penningpolitik. Allt fler beslut som rör hela EU - även de länder som står utanför euron - debatteras och fattas i eurogruppen, medan Anders Borg och en handfull andra finansministrar bokstavligen får sitta utanför och vänta.

För eurozonen innebär Estlands inträde ett positivt tillskott. Äntligen ett land som sköter ekonomin och som till punkt och pricka följer de regler som gäller. Förhoppningsvis kan det tjäna som inspiration för mindre ordningsamma medlemmar.

För Sverige blir konsekvensen att ytterligare ett av våra grannländer ingår i en större gemenskap som vi står utanför. När allt fler går med blir det till slut en ohållbar situation till Sverige, både ekonomiskt och politiskt. Därför borde Sverige införa euron så fort som det bara går.

Moderaterna och Anders Borg säger sig gilla den gemensamma valutan, men avfärdar idén om en folkomröstning under nästa mandatperiod. Mona Sahlin gjorde på DN Debatt häromdagen ett tafatt försök att ge euron sitt stöd men samtidigt ta avstånd från ett svenskt medlemskap. Fegt, tycker jag. Hur ska vi kunna väcka opinion för euron om ledarskapet totalt saknas? Folkpartiet är det enda parti som slagit fast att en ny folkomröstning bör hållas redan inom ett par år. Helt rätt tänkt.

Bloggar: Rasmus Jonlund, Per Altenberg

fredagen den 21:e maj 2010

Dagarna är räknade för baltiska gaybashers

Portugals beslut att införa äktenskap för HBT-personer är både positivt. Men faktiskt lite otippat. Lite fördomsfullt trodde jag att en sådan lag var omöjligt i ett katolskt land som ganska nyligen kraftigt inskränkte aborträtten efter en omstridd folkomröstning. Jag tror dock knappast att den här lagen skulle ha kommit till utan influenser utifrån. Spanien införde samkönade äktenskap redan för ett par år sedan, och anti-diskrimineringsfrågor stöts och blöts i de flesta europeiska länder.


Att katolska länder skulle vara mindre progressiva än protestantiska har också visat sig vara en myt. Av de fem länder som erkänner samkönade äktenskap i EU är tre klart katolska (Portugal, Spanien och Belgien), medan två är protestantiska (Sverige och Nederländerna). Bland de mer HBT-fientliga länderna har vi Lettland (protestantiskt) och Litauen (katolskt), där stoppade Pride-parader varit regel snarare än undantag.

Men även våra baltiska grannar måste följa de regler mot diskriminering som EU-länderna enats om. Gaybashing lär nog knappast vara på modet länge till, och därför är det nog bara en tidsfråga innan även de följer Portugals exempel.

Ska nejvänstern föra Sveriges talan?

Jag var på Sieps seminarium om "positiva opinionsvindar" på Medelhavsmuséet igår. En trevlig tillställning med opinionsoraklet Sören Holmberg, som berättade att en majoritet av svenskarna nu mentalt gått med i EU. För första gången i SOM-institutets mätningar är mer än 50 procent för medlemskapet. Bara 23 procent är emot. Stödet växer i alla grupper, men fortfarande är det människor på landsbygden, lågutbildade och arbetare som är mest negativa. Det här stämmer väl överens med SCB:s siffror från i december och Eurobarometern.

Vänsterns partisekreterare Anki Ahlsten, som satt i panelen, hade lite svårt att förklara att 26 procent av vänsterpartisterna nu gillar EU. Inte särskilt många kan tyckas, men ändå en uppgång med 15 procentenheter på femton år. Att folk vänjer sig, och att utträdeskravet inte är något vi driver, var Ahlstens kommentarer.

Men Vänsterpartiet går knappast i takt med sina väljare. I partiets faktablad om EU är det klassiska slagdängor som "regelrätt superstat", militarisering och att demokrati helt saknas i EU som gäller. Se själv här.

Vänstern säger nej till euron. De säger nej till den gemensamma utrikespolitiken, nej till flyktingpolitiken, nej till gemensam brottsbekämpning och nej till att ge parlamentet mer inflytande. Det här partiets ministrar kommer att representera Sverige i ministerrådet om de rödgröna skulle vinna valet. Ingen kul tanke, eller hur?

Risk för destruktiv brittisk EU-politik

Oj det har visst gått en månad sedan förra inlägget... Jag var i London och hjälpte liberaldemokraterna i valkampanjen i början av maj. Faktiskt inte så mycket för att studera politiken som för att ta med lite effektiva kampanjmetoder hem till den svenska valrörelsen. Tydliga prioriteringar av var insatserna ska göras, noggrann kartläggning av väljare och massiv, strategisk hushållsutdelning är det recept som Libdems själva använt för att tredubbla sina mandat på tjugo år - trots att väljarstödet nästan varit konstant.

Och ganska så konstant blev resultatet även denna gång, en uppgång för Libdems med någon enstaka procent och faktiskt några tappade mandat. Men samtidigt ingår nu liberalerna med fem ministrar i en koalitionsregering, vilket är historisk.

Nick Clegg har en lång bakgrund inom kommissionen och som EU-parlamentariker, och är den kanske mest EU-vänlige partiledaren på årtionden. David Cameron - å sin sida - försökte få den tjeckiske presidenten att stoppa Lissabonfördraget för ett halvår sedan och var den som såg till att det konservativa partiet lämnade EPP-gruppen. Tyvärr är det inget i regeringsprogrammet som tyder på att Nick Cleggs Europavänliga linje fåt något som helst gehör. Trots en glassig inledning handlar sex av nio EU-punkter om hur nationella intressen ska värnas, nej till euron och att makten ska stanna i Storbritannien. Det enda konstruktiva kravet är att Europaparlamentets flyttcirkus ska stoppas, vilket i och för sig är lovvärt. (Kommer Alliansen att våga skriva in det i regeringsförklaringen vid en valseger i höst?)

Hur som helst, den brittiska EU-politik som nu proklameras bäddar för stora konflikter internt i, vilket i sin tur kan leda till Storbritannien blir helt passivt i EU-samarbetet. FT:s Tony Barber gör en intressant reflektion om hur de 16 euroländerna agerat samfällt inför en grekisk kollaps, medan Storbritannien marginaliserar sig själv genom att inte bidra med en endaste penny. En sådan EU-politik är effektiv på hemmaplan, men skadlig både för EU och för Storbritannien som samarbetspartner.

Olle Schmidt, Anna Kinberg Batra och Cecilia Malmström har också skrivit om detta.

torsdagen den 22:e april 2010

Stora EU-skillnader inför brittiska valet

Ikväll går den andra historiska TV-debatten mellan de tre stora brittiska partierna av stapeln. Ämnet är utrikespolitik, och mycket talar för att EU-frågorna kan komma att dominera. I takt med att Liberaldemokraterna ökar i popularitet haglar beskyllningarna från de konservativa om att den mångspråkige Europavännen Nick Clegg kommer att sälja ut Storbritannien till EU och dessutom överge pundet. Den retoriken är populär bland många. Britterna hör till de mest EU-negativa européerna, och intresset för EU-valen är sällsynt lågt.

Men skillnaderna i synen på EU och Europa är stora. Vid en titt på de tre partiernas valmanifest blir det extra tydligt. Regerande Labour står för en lite halvljum inställning till samarbetet. Man säger ja till euron men vågar inte riktigt ta steget. Samtidigt har Labour-regeringen gått på den EU-positiva vägen när det verkligen gäller.

Det konservativa partiet är benhårda motståndare till allt som heter tätare EU-samarbete och gör fullständigt klart att "We will never allow Britain to slide into a federal Europe" och dessutom att "The steady and unaccountable intrusion of the EU into almost every aspect of our lives has gone too far". Labour-regeringens ratificering av Lissabonfördraget kallas för ett svek mot landets demokratiska traditioner. I EP-valet i juni förra året gjorde tories antieuropeiska inställning avtryck genom att de lämnade moderata EPP till förmån för den nybildade ECR-gruppen, där Camerons ledamöter kamperar med andra kritiker från Polen och Tjeckien.

Liberaldemokraterna är den raka motsatsen, de gör klart att "We will ensure that Britain maximises its influence through a strong and positive commitment". Man vill att EU ska bidra till tusentals nya jobb och öka insatserna för brottsbekämpning. Liberalerna säger tydligt ja till euron, men kräver att frågan ska avgöras i en folkomröstning. Dessutom fortsätter de driva kravet på att rösta om hela EU-medlemskapet nästa gång fördraget ska ändras.

Tories kommer säkert att fortsätta spela på de euroskeptiska strängarna fram till den 6 maj. Om EU tillåts dominera debatten blir Liberaldemokraterna lätt huvudmotståndare medan Labour blir allt mer ointressant. Samtidigt kan man undra om en majoritet i många valkretsar är beredda att rösta på ett parti som är så tydligt pro-europeiskt. Eller kommer kanske, som Gerald Warner skriver i Daily Telegraph, EU-kritiska tory-väljare att välja Libdems för att få till stånd en folkomröstning om EU där de sedan kan rösta nej?

Utgången är oklar. Det blir en spännande tv-debatt ikväll.

Studenter ett hot mot folkhälsan?

Att diskriminera andra EU-medborgare är förbjudet i alla 27 medlemsländer. Det gäller inom de allra flesta områden (med undantag för krav för exmpelvis militärtjänst, att bli polis eller att rösta i riksdagsval). Den här principen brukar EU-domstolen hålla väldigt hårt på, men nu har man slagit fast att medlemsländerna har rätt att stänga ute studenter från andra EU-länder från att läsa på universitet - om det innebär ett hot mot folkhälsan.

Har danskar TBC, eller har spanjorerna tyfus? Vad ligger bakom detta? Jo, regeringen i det fransktalande Belgien befarar att den regionala sjukvården inte kommer att ha nog med personal när de många franska studenterna på läkarutbildningen flyttar hem. Och det blir då ett hot mot folkhälsan.

Rimligt? Knappast. Snarare lite långsökt. Det finns alltid en risk att kryphål och undantag av det här slaget missbrukas för att gynna egna medborgare. Om Belgien (som ju är stort som ett par svenska län) verkligen har skäl att oroa sig för sjukvården bör de helt enkelt erbjuda arbetsvillkor som står sig i konkurrensen, så att de nyexade franska läkarna helt enkelt stanna kvar.

Aha, det är så det går till!

Jag har funderat på en sak ibland, nämligen hur betalar ett land sin medlemsavgift i EU? Sker det via internetbanken eller med inbetalningskort på något postgirokonto? Eller går Anders Borg till Forex och växlar till sig eurosedlar?

Såg just att EU-upplysningen lämnat en mycket enkel förklaring på detta, nämligen att några olika myndigheter, exmpelvis Skatteverket och tullen, betalar in pengar till Riksgälden. Sedan betalar Riksgälden in pengarna på kommissionens konto just i Riksgälden, varje månad. Så går det till helt enkelt.

onsdagen den 21:e april 2010

Hässleholm - Europadebattens Almedalen?

Kan Hässleholm bli ett Europapolitikens Almedalen? Kanske. Likheterna finns. Solsken och seminarier på ett lite otippat ställe. Det svenska ”EU-folket” – debattörer, journalister, lobbyister, politiker och tjänstemän med särskilt intresse för Europafrågor - samlas för att utbyta visitkort och mingla.

Läs mitt inlägg om Europaforum, på Europaportalen.

EU - inte särskilt dramatiskt

Oj... för den som har min blogg kvar i någon gammal RSS-läsare dyker detta inlägg upp som gubben i lådan. Inser att jag inte har uppdaterat bloggen på snart fyra år. Jobb som inte riktigt gått att kombinera med detta har kommit emellan. Men nu så är det dags! Och det blir även fortsättningsvis fokus på just Europa.

Jag har ändrat det som kallas beskrivning här på bloggen. Tidigare stod det "För dig som inser att Sverige ligger i EU". Och faktum är att det har hänt en del på det området. EU-opinionen har svängt, och precis som nya EU-ministern Birgitta Ohlsson skrev häromdagen så ligger svenskarna en bra bit över EU-snittet när det gäller att tycka att EU-medlemskapet är något bra. Antalet nejsägare är rekordlågt.

Den här förändringen har skett stegvis under fyra års tid, och verkar fortsätta. I parlamentsvalet i juni förra året var det över 43 procent av svenskarna som röstade, vilket också tyder på att många mer än tidigare ser EU som något naturligt. Inte mycket till valdeltagande att skryta med kan man tycka, men även det är långt över snittet. Folk älskar knappast EU, men det är också en rätt sund inställning. Men jag tror att folk inser att medlemskapet har inneburit ganska mycket positivt, och att det inte heller är särskilt dramatiskt.

Samtidigt som EU-stödet är det högsta någonsin i Sverige så är svenskarna märkbart negativa till euron. Enligt Demoskop stod det i början av april 55-37 till nejsidan. Men i SCB:s mätning från december ville 44 procent införa euron, medan 42 procent sade nej. Om det finns någon sanning i Demoskopmätningen så har det skett ett enormt opinionsskifte på bara fyra månader. Jag gissar att krisen i Grekland kan ha en del med det att göra. Det blir spännande att se om nästa SCB-mätning senare i vår visar liknande siffror.

Nu har det snart gått sju år sedan folkomröstningen, euron har fyllt tio och tiden är mogen för att rösta på nytt. Flera undersökningar visar att Sverige hade vunnit ekonomiskt på att vara med. Inför en ny folkomröstning kommer vi som gillar euron att ha en stor utmaning dels i att förklara detta, men också förklara att det finns andra tunga skäl till att ingå i den gemensamma valutan. Till exempel att euron ger Sverige mer inflytande i EU. Eller att euron faktiskt är det mest konkreta exemplet på att europeiskt samarbete fungerar.

onsdagen den 21:e juni 2006

Pratar man inte spanska på Costa Brava?


DN konstaterar på ledarsidan idag att "särboskap är den nya europeiska modellen". Det finns en hel massa exempel på regioner runt om i Europa som växer sig allt starkare, medan nationalstaterna försvagas. Katalonien är ett av de bästa exemplen. De sex miljoner katalanerna har eget språk och en helt egen identitet. Trots det är katalanska inte ens officiellt EU-språk, samtidigt som allt översätts till maltesiska som knappt någon alls talar. Och hur många vet att det är katalanska, och inte spanska, som är förstaspråk både på Costa Brava och Mallorca?

Helgens folkomröstning om halvt självstyre är säkert ett viktigt steg på vägen mot den självständighet som många katalaner inte skulle säga nej till. Liberalerna stod på ja-barrikaden. Sosseregeringen i Madrid har visat prov på en förvånansvärd kompromissvilja, medan knökhögern i Partido Popular reser ragg mot allt som andas svagare centralmakt. Men varför skulle inte invånarna i en stor och självförsörjande region få klara sig själva om de nu vill det?

Sverige är ett av undantagen där regiontanken ännu inte växt sig så stark. Region Skåne och det ökade samarbetet kring Öresund är väl det enda verkliga steg som tagits mot ökad regionalisering här hemma. Och här är det sosseriet som är emot. Minns inrikesminister Jörgen Andersson som vägrade skåningarna att kalla regionfullmäktige för "Skåneparlamentet", med argumentet att "det finns bara ett parlament i Sverige, och det är riksdagen".

Det är en översittarattityd. Regioner som är trötta på hundratals år av centralstyre och vill bestämma mer själva måste få avgöra sin egen framtid. Det gäller i Sverige, lika väl som i Spanien.

måndagen den 19:e juni 2006

Inga nya krav!

Det blev inget med österrikarnas krav på att EU ska ta hänsyn till sin "absorptionskapacitet" innan man tar in nya medlemsländer. På helgens toppmöte var Österrike till slut ensamt om att vilja sätta upp detta nya krav för blivande medlemmar. Det var tur det. EU har dyrt och heligt lovat att länder som Kroatien och Turkiet ska få bli med bara de uppfyller kraven på stabil ekonomi, mänskliga rättigheter och en ordentlig förvaltning. Det måste räcka! Att plötsligt sätta upp nya krav skulle inte bara slänga igen dörren för "komplicerade" länder - det skulle garanterat också slå av på EU:s egen reformtakt. Men självklart är reformer helt avgörande för att nästa utvidgning ska bli samma succé som den förra. Och kan några länder på kö snabba på arbetet ett mer öppet och demokratiskt EU, så är det en bra bonus.

Nu har 611.173 personer skrivit på uppropet oneseat.eu. Har du?

måndagen den 22:e maj 2006

Grattis Montenegro!

Nu är Jugoslavien definitivt försvunnit. 55,4% av montenegrinerna röstade på söndagen DA till självständighet, och lämnar därmed Serbien. Det var länge sedan det kom ett nytt land i Europa - misstänker att det var senast 1993, när Tjeckoslovakien delades.

Jag misstänker att det inte tar många veckor innan vi får se en EU-ansökan. Unionen är nöjd med valet, och just frågan om den europeiska identiteten varit kärnan i ja-kampanjens budskap. Nu måste EU visa att man ställer upp för Montenegro och stödjer arbetet för EU-medlemskap. Ironiskt nog har montenegrinerna redan infört euron som valuta, men mycket återstår att göra vad gäller allt från korruption till privatiseringar.

Hur som helst kan jag rekommendera Montenegro som semesterdestination. Jag var i Ulcinj på taxiluffning (tågluff blir taxiluff på Balkan eftersom det ofta finns varken tåg eller bussar) förra sommaren, och det är värt ett besök. Inte bara för playans skull, utan faktiskt för att se hur affärer och hotell i Jugoslavien såg ut före kriget på 90-talet, för på sina ställen känns det som om tiden helt har stått still.

söndagen den 21:e maj 2006

Svenska båtar får fiska i ockuperade vatten

I tisdags godkände Europaparlamentet det omstridda fiskeavtalet mellan EU och Marocko. I strid med både internationell rätt och all tänkbar heder ger avtalet EU-båtar rätt att fiska i havet utanför det ockuperade Västsahara. Landet har varit ockuperat av Marocko sedan 1975, och många tusen västsaharier bor sedan dess i flyktingläger i den algeriska öknen. Avtalet är en skandal, som visar att EU:s utrikespolitik kraftigt måste reformeras. Krav på respekt för mänskliga rättigheter måste alltid vara ett absolut villkor när avtal ska slutas.

Folkpartiet röstade nej till avtalet (bra), stora delar av ALDE-gruppen i parlamentet avstod (fegt), medan en stor majoritet röstade ja. Sverige måste nu vara offensivt och samla stöd för att stoppa avtalet i ministerrådet. Riksdagens EU-nämnd gav mandat för ett nej i fredags, så nu är det upp till bevis för sossarna!
Den inskränkta melodifestivalen

Finska hårdrocksmonster hör inte hemma i melodifestivalen, men det är inte det jag tänkte skriva om här... Har ni tänkt på hur odemokratisk melodifestivalen egentligen är? Medan länder från hela Europa måste satsa stort för att kvala in kan EBU:s fyra grundarnationer glida in som på bananskal med olika former av halvkassa låtar. Frågan är om de spanska ketchuptjejerna eller den franska smörsångerskan skulle ha lyckats om de tvingats konkurrera med andra? Knappast...

När man funderar vidare på demokratiidealet så undrar man hur teleröstningen i Vitryssland egentligen gått till. Här borde nog EBU sätta in valobservatörer för att kolla om vitryssarna år efter år verkligen vill ge en tolva till storebror Ryssland, eller om det var Lukasjenko som lade beslag på alla telelinjer i går kväll. Innan man har lanserat the EBU Observation Mission bör man absolut återgå till systemet med telefonsprakande expertjuryer från varje huvudstad - inte minst för låtkvalitetens skull ;-)

Precis, nu kommer vi till kompisröstningen... Gårdagskvällen var ett praktexempel på att schlagerfestivalen knappast har bidragit till någon djupare europeisk integration. Jag roade mig faktiskt med att skriva ner till vem varje land gav sina åttor, tior och tolvor. Och som vi alla vet - de går alltid till grannen! Rumänien fick som alltid douze points av Moldavien, och Kroatien belönades med en rejäl tolva av vännerna i Bosnien. Bara lilleputtlandet Monaco visade prov på viss vidsynthet.

Hur ska man få länder och folk att integrera sig om man bara vill samarbeta med grannen? Slutsats: det är en verklig utmaning för EU att ta på allvar. Ett är nog säkert - Ryanair som flyger folk gratis över Europa gör mer för integrationen än en inskränkt melodifestival med kompisröstning och privilegier.

tisdagen den 9:e maj 2006

Flytta EP till Bryssel!
Flytta EU-parlamentet från Strasbourg till Bryssel! Gå in på nyöppnade www.oneseat.eu och säg ifrån du också.
9 maj i Sverige

9 maj. Europadagen. EU-flaggor utanför utrikesdepartementet, Rosenbad och på alla SL-bussar. Coolt! Man kan tro att Sverige börjar bli riktigt kontinentalt, även om det är långt kvar till den italienska vanan att ha EU-flaggor på varenda dagis. Men kanske håller denna dag faktiskt på att bli något man firar i Sverige?

Kanske, men man hittar inte mycket mer engagemang än så om man skrapar på ytan i svensk politik och samhällsliv. Det svenska perspektivet dominerar totalt och EU är fortfarande utrikespolitik. Vi behöver en rejäl debatt om vad EU ska göra i framtiden, hur unionen kan fungera bättre och inte minst om hur EU kan bli ett verktyg för att hantera den tilltagande globaliseringen. Finland har som vanligt förstått allvaret och satt en radda med bra reformer på agendan under sitt ordförandeskap som börjar den 1 juli. Mest rebelliskt är kanske att man lovar att sända ministerrådets möten (som nu är hemliga) direkt på webben!

Som en mjukstart redan innan det finska halvåret börjar plockar finnarna ut EU-konstitutionen ur frysen och lägger den upptinad och klar på riksdagens bord. Det är vågat och en rejäl symbolhandling om att man inte accepterar att Frankrike och Holland ska få stoppa konstitutionen för alltid. Men frågan om det löser några problem. Jag tror att man trots allt måste komma till en lösning som alla 25 länder kan acceptera - kanske en kortare, mer slimmad, version av författningen.

söndagen den 2:e april 2006

EG-domstolen och bolaget i ohelig allians

Systembolaget jublar över att EG-domstolens generaladvokat vill stoppa privatimporten av alkohol till Sverige. Det gör inte jag, av två skäl: För det första - i sak är det en väldigt underlig tolkning av den fria rörligheten. I en union där varor och tjänster, personer och kapital ska flöda fritt över gränserna bör det vara självklart att man får beställa hem en låda vin från EU-länderna i söder utan att stoppas av klåfingriga myndigheter. Det förbudet är lika snurrigt som exportförbudet mot snus.

För det andra - om det är något som kan få svenskar att se att det finns "added value" med EU så är det väl just förenklingar och förbättringar som märks i vardagen. Och added value behövs faktiskt om människor i Sverige ska kunna känna tilltro till EU-samarbetet.

Om nu inte EG-domstolen dömer ut det svenska spritmonopolet borde en ny alliansregering ta chansen att göra det på egen hand.
Forza Prodi!

De är öppet race när italienarna går til val nästa söndag. Gamle EU-räven Prodi leder med ett par procentenheter framför Il Duce Silvio. Följdriktigt heter Prodis koalition "Unione", och det är verkligen ett mischmasch av partier i olika kulörer. Förutom fem liberalt sinnade partier ingår två riktigt vidriga kommunistpartier. Men vad är det då som får en sådan koalition att hålla samman?

Min vän Pietro Paganini, vice ordförande i LYMEC, säger att valet handlar om att rösta för eller emot Berlusconi. För Berlusconi (vars parti vänslas med m och kd i EU-parlamentet) är en verklig fara för Italien. Med tvivelaktiga lagar, korruption och premiärministerns kontroll av media är frågan om Italien idag uppfyller de Köpenhamnskriterier som alla nya EU-länder tvingas jobba hårt för att respektera. Jag är tveksam.

Om Prodi vinner får vi se hur länge den regeringen sitter. Samme Paganini berättar att det kan bli dags att "röra om i pastan" (ja, de säger faktiskt så) om bara ett år. Till dess får man hoppas att de liberala krafterna som idag består av 120 olika grupper, kan samla sig och bli ett verkligt alternativ i italiensk politik. Ett av de liberala ungdomsförbunden har gjort ett hedervärt försök på www.liberalcafe.it.

onsdagen den 22:e mars 2006

Svart dag för svensk EU-politik

Igår var en svart dag för svensk EU-politik. Freivalds har inte direkt varit drivande i Europafrågan sedan hon tillträdde, men nu går det käpprätt utför - Bosse Ringholm ska bli Sveriges ansikte mot övriga unionsländer. Hur kommer man ens på tanken? Denne man som med all önskvärd tydlighet visar hur han föraktar samarbetet med andra EU-länder, trots att det är just hans jobb att bedriva en offensiv svensk politik i unionen. Sedan Ringholm blev EU-minister har han varit i Bryssel en enda gång - när det svenska spelmonopolet skulle försvaras mot kommissionens attacker.

Man kan raljera om Ringholm, men hans utnämning till utrikesminister är skrämmande - även om den bara är tillfällig. Den visar hur nedprioriteringen av utrikespolitik och EU-profilering följer ett mönster som på tio år gjort Sverige till en randstat i unionen, utan något inflytande att tala om. Om Sverige ska kunna spela en roll både som ledande land i EU och ha någon tyngd på världsarenan krävs betydligt mer ledarskap än så. Kalla mig gärna elitist, men jag tycker att en utrikesminister ska:

1. ha ett brett personligt nätverk i övriga EU-länder.
2. tala fler språk än skolengelska. Franska bör vara en självklarhet.
3. ha ett genuint intresse för Europa och en vilja att profilera Sverige som drivande för att utveckla EU.
4. veta att Sverige inte är bäst på allt, utan att vi har mycket att lära av andra.

Vilken sosse klarar detta? Möjligen Margot Wallström, men det ska mycket till om Persson ska rulla ut mattan för henne. Nej, troligen får vi leva med s-passiviteten i sex månader till innan det blir dags för en rejäl kursändring.

måndagen den 13:e mars 2006

Nu representerar Carlshamre bara sig själv

"Vi representerar inte våra partier här i EU. Jag har aldrig utgivit mig för att föra folkpartiets talan". Det säger Maria Carlshamre i Svenska Dagladets lördagsintervju idag. Jag tror inte att alla de väljare som röstade på folkpartiet i EU-valet, och som kryssade Carlshamre för att de utgick från att hon förde folkpartiets talan, håller med om det. Och dessutom är påståendet direkt felaktigt.

Själva poängen med Europaparlamentet är att de valda ledamöterna representerar sina väljare och partier - och inte sina hemländer. Parlamentarikerna ingår i politiska grupper utifrån vilket parti de blivit invalda för. De flesta partier som finns representerade i EP är dessutom medlemmar i partifederationer som är nära knutna till parlamentsgrupperna. Det är bara några få extrema ledamöter som står utanför det systemet, nämligen Le Pens och Jörg Haiders partikamrater som inte släpps in i någon grupp.

Nu har Carlshamre lämnat folkpartiet och gått över till ett parti som skulle kunna ingå i parlamentets vänstergrupp. Och därmed är saken avgjord: hon representerar varken folkpartiets väljare eller Sverige - utan bara sig själv.

onsdagen den 8:e mars 2006

Konstitutionen är inte död

Nu talas det om att EU-konstitutionen ska tas upp ur frysboxen. Det tyska ordförandeskapet som inleds i januari 2007 ska lägga in den i mikron för att sedan se till att servera åtminstone delar av den på ett nytt, pedagogiskt sätt i nej-länderna Frankrike och Nederländerna. Angies och Chiracs idé visar att konstitutionen inte är död och begraven. Tvärtom kan dokumentet få liv igen, även om det behöver modifieras. Att EU får en ny grundlag är helt nödvändigt, men ska vi undvika ytterligare ett totalmisslyckande i form av en serie nej-segrar runt om i unionen krävs det rejält med pedagogiskt fotarbete. Att göra som Irland gjorde med Nicefördraget - att låta folk rösta om och om igen om exakt samma dokument tills de säger ja - är ingen bra lösning.

En konstitution för hela EU måste villkorslöst förankras hos medborgarna. Särskilt de skeptiska EU-ländernas egna regeringar måste lägga örat till marken och lyssna på medborgarnas farhågor. Vad består oron egentligen i? Går utvecklingen av EU för fort? Vad vill människor att EU egentligen ska syssla med? Samtidigt är det EU-regeringarnas ansvar att försvara den konstitution de själva skrivit under, och inte fega ur när det verkligen gäller. Det var just diskussionen om vart EU ska gå som skulle bli verklighet under den "reflexionsperiod" som inleddes efter nej-segrarna i Holland och Frankrike. Men än så länge har den reflexionen, åtminstone i Sverige, skett i tysthet. Regeringen visar med sin totala passivitet ett pinsamt förakt för hela EU-projektet.

Nu måste det till en hållbar strategi för hur konstitutionen ska bli verklighet. Man glömmer lätt att 13 länder redan ratificerat konstitutionen i sin helhet, så några större förändringar kan det knappast bli tal om. Någon del kan tas bort, detaljer kan ändras, men främst tror jag det handlar om att förklara konstitutionen så att människor förstår vad den faktiskt innehåller. Att konstitutionen varken är en nyliberal pamflett eller ett halvsocialistiskt manifest, utan ett redskap helt utan några samhällsomstörtande nyheter som är nödvändigt för att skapa ett betydligt enklare och mer demokratiskt EU.

torsdagen den 2:e mars 2006

Globaliseringsfond - nytt euro-AMS?

En "globaliseringsfond". Det är tydligen ordförande Barrosos recept på hur vi ska hantera de följder turbo-globaliseringen kan få för Europas arbetsmarknad. Den som blir arbetslös i Sverige för att jobbet i taxiväxeln flyttar till Lettland ska alltså kunna söka EU-bidrag. Och den som om ett par år förlorar jobbet på den lettiska skofabriken ska få bidrag för att jobbet har flyttat till EU-landet Rumänien. Återigen en rundgång av bidragspengar i stället för att se till att den som förlorar jobbet ska kunna välja ett nytt på en dynamisk arbetsmarknad och fortsätta försörja sig själv.

Att inrätta ett euro-AMS i Bryssel som administrerar bidragsförsörjning till arbetslösa lär bara leda ännu fler européer in i bidragsberoende. Ska det bli några riktiga jobb måste de gamla välfärdsstaterna i EU bryta den negativa spiralen redan nu - innan det är försent. Satsning på spetsforskning och elitutbildning och en flexibel arbetsmarknad som gör det lätt att byta jobb är ett par sätt att bättra på konkurrenskraften. Ett tjänstedirektiv som ersätter gammalt unket skråväsende och låter tjänstemarknaden växa är ett annat. Men problemet är att gamla EU går åt precis motsatt håll. Tjänstedirektivet röstades ner, i flera länder blir arbetsrätten allt krångligare och i Sverige håller skolan på att formligen haverera.

Att det blir så här i Sverige är egentligen inte så konstigt (och situationen är densamma i många andra länder): Vi har främlingsfientliga fackföreningar som anger utländska arbetare för polisen, två regeringspartier som är emot tillväxt av princip, och vi har Hans Karlsson - mannen i chockrosa slips som till varje pris försvarar bidragssamhället. Mycket talar alltså för att globaliseringsfonden blir ivrigt påhejad av svenska regeringen. Det är inte många idéer från övriga Europa som tas emot med öppna armar av svenska sossar, men ett fullfjädrat AMS på EU-nivå kan de ju knappast säga nej till.

måndagen den 27:e februari 2006

Sjuka proportioner i EU-budgeten

På 80-talet satt polackerna och rattade in Radio Free Europe för att höra hur det egentligen
stod till på andra sidan järnridån. Nu är det payback time - den polska regeringen sänder radio med budskap om demokrati och frigörelse över Vitryssland. Ett bra initiativ som kan bli en viktig pusselbit i den vitryska befrielsekampen och som dessutom betalas med 20 miljoner kronor från EU.

20 miljoner är inte att förringa, men de sjuka proportionerna blir tydliga när man tänker på att nästan 9000 miljoner kronor ur EU-budgeten går åt till att greker och spanjorer ska betalas för att odla undermålig tobak, och 7500 miljoner för att göra rödvin billigare än apelsinjuice. Hur många orange revolutioner skulle man inte få för de pengarna?

fredagen den 24:e februari 2006

EU-nostalgi att lyssna på

Ibland blir man nostalgisk. Ja-kampanjen 1994 var något i hästväg, särskilt för oss som var vana att vända på slantarna i valrörelsen. När jag inventerade mitt sparsamma CD-bibliotek ikväll hittade jag "JA-låten" som propagandaorganisationen Ja T skickade som julkort till alla trogna aktivister '93. Den låg inte på traxlistan om man säger så, och det var nog tur för Ja-sidan. Hör den här.

Den här låten spelades bland annat på valvakan 13 november 1994. Det var då hundratals kampanjare iklädda töntiga blå västar och kepsar prydda med rockande stjärnor firade den stora Ja-segern tillsammans med Dinkelspiel, Bildt, Carlsson och Westerberg. Klubb 35, Studenter för Europa, Radikalt Ja, Sossar för EU, Borgare för EU, fackpampar för EU, LUF:are, muffare, ja alla var där. Bål med gula stjärnfrukter till fördrink och ECU-chokladpengar till efterrätt. Kanske lite nördigt så här i efterhand, men kul var det.

Nu blir det lite krystat... Men för sakens skulle kan det också nämnas att valvakan hölls på Norra Latin. Vi kan väl hoppas att det var symbolik snarare än en slump att veckans Allianskonventet också hölls just precis där. Det var på Norra Latin det firades efter att Sverige röstat rätt förra gången (vilket ju var ganska länge sen...), och det var där det hölls en brakfest i går kväll för att fira att Alliansen är redo för en valvinst i höst!

onsdagen den 22:e februari 2006





Sveriges eget Fox News
Du följer väl FNN - Freedom News Network? Kolla in http://svt.se/fnn för lysande satir över det socialistiska Sverige och den goda nation som föds när alliansen tar över. En klockren uppföljare på Faktums "China Television" som speglar LO-parti-ABF-Sverige från folkrepublikens perspektiv.

206 days 1 hour and 40 minutes to Liberation Day 9/17.

tisdagen den 21:e februari 2006

Kosovo slut som kronkoloni?

Vissa tror att Kosovo kommer att bli ett självständigt land redan i år. Det tror jag är väl optimistiskt, men samtalen mellan Serbien och Kosovo har i alla fall kommit igång. Ett problem är att Sverige inte tycker någonting i frågan, men kanske Freivalds inte har tittat på nyheterna den här veckan heller?

Samma stöd för självständighet som gavs Slovenien och Kroatien på tidigt 90-tal ska självklart gälla även för Kosovo - förutsatt att den serbiska minoritetens rättigheter garanteras fullt ut. Att FN skulle fortsätta styra Kosovo som något slags kronkoloni är nämligen helt uteslutet - poängen med FN-stöd måste vara att makten undan för undan förs över till den lokala befolkningen.

Och precis som jag skrev om Ukraina så måste EU slå fast att Kosovo omedelbart kan börja sikta på fullvärdigt medlemskap - precis som Bosnien och Makedonien. Ett förslag som Sverige kunde lägga fram redan idag!

måndagen den 20:e februari 2006

Tjänstechock åt villaägarna!

När man är villaägare och har en trasig värmepanna så förstår man vad ett tjänstedirektiv skulle göra för mänskligheten! Det är då man önskar att den polske rörmokaren (se bild nedan här på bloggen) skulle packa sig hit så fort han bara kunde för att visa slöa svenska hantverkare vad marknadsekonomi är.

Eller är det någon som har ett annat bra tips på hur man ska hitta en värmepannereparatör som jobbar efter 15.00 och har mindre än en månads väntetid? För något tjänstedirektiv värt namnet ser det inte ut att bli, efter att sossar och kristdemokrater i EP krupit för fackföreningsrörelsen och röstat för en urvattnad kompromiss. Vart tog konsumentperspektivet vägen?
Vem blir först i EU - Norge eller Ukraina?

Ja, får man tro tidigare EU-kommissionären Günter Verheugen, så blir det inte Ukraina. Han (mannen som såg till att få in de tio nya länderna i unionen) tror absolut att både Norge, Schweiz, Island och Turkiet är med i EU om 20 år - men inte Ukraina och de gamla sovjetiska grannländerna. Man får hoppas att han har fel.

Ukraina är den fattiga kusinen från landet som inget hellre vill än gå med i EU. Norge är den rika brorsan som helst avstår. Det vore säkert trevligt för en svensk alliansregering att ha vår västra granne som kollega vid ministerrådsbordet, och kanske skulle Norge till och med ta över Sveriges roll som gnällspiken som bara vill plocka russinen medan övriga ägnar sig åt att samarbeta. Men bra mycket viktigare än Norge är att släppa in de länder som blivit kvar på Europas bakgård.

EU:s viktigaste uppgift är att bevara fred och demokrati på den europeiska kontinenten, och det har man lyckats med. Elva av 25 EU-länder var diktaturer för 30 år sedan, och vem kan idag tänka sig en statskupp i Portugal eller Ungern? Därför vore det ett enormt svek att stänga dörren för Ukraina, Vitryssland eller Moldavien.

I stället borde EU-ledarna enas om ett snabbspår till medlemskap för både Ukraina och Moldavien, och dessutom för Vitryssland så fort Lukasjenko flytt undan de rasande folkmassor som nog snart ger sig ut på gatorna i Minsk. Det kan inte vänta, men jag är rädd att det krävs ett ordförandeskap som vet vad det innebär att slåss för demokrati för att ta det initiativet. Slovenien tar över 2008 och Tjeckien 2009. Kommer de att våga? Vi får hoppas det.

onsdagen den 15:e februari 2006

Pias xenofober växer så det knakar

Jag har inte tänkt skriva om Muhammed-bilderna här eftersom det är det stående temat i varenda tidning och blogg man hittar. Så vi kör istället Pia Kjaersgaard-vinkeln på det hela.

Den danska inrikesdebatten har lett till att sossarna tappat rejält, men tyvärr har de rösterna inte gått till VK-regeringen vars agerande stöds av en majoritet. Istället har Dansk Folkeparti växt med fem procent efter ett antal hätska utspel och får över 17% i den senaste mätningen mot socialdemokraternas 21,6. Om den utvecklingen fortsätter riskerar Pias xenofober att bli näst största parti i Danmark.

Att de är främlingsfientliga vet vi, och att de hatar EU (och Sverige) vet vi också. Problemet är att det inte verkar bekymra var sjätte dansk väljare. Regeringen Fogh gör helt rätt som står upp för yttrandefriheten, men Danmarks regerande liberaler har också ett tungt ansvar att markera mot Pias nationalistgarde: det är genom dialog och samarbete, inte genom hets och trångsynt nationalism som demokrati kan spridas till fler och yttrandefriheten bevaras i Danmark. En tydlig markering om att Turkiet ska in i EU vore helt rätt.

Här är ett par citat från partiets hemsida:

"Takket være Dansk Folkeparti er der allerede sket meget positivt på udlændingeområdet, men nu skal vi videre! Vi skal have mere gang i hjemsendelserne, ligesom der yderligere skal strammes op i forhold til indvandringen."

"72 millioner tyrkere venter på gratis adgang til Europa. Og alle andre partier herhjemme synes nu - ganske vist med en masse uld i mund - at være klar til at byde Tyrkiet velkommen i EU. Dansk Folkeparti er i dag det eneste, du kan være sikker på aldrig vil acceptere Tyrkiet som EU-land."

söndagen den 12:e februari 2006

Ingen integration i Kanada

På plats i valrörelsen i Kanada hörde jag aldrig ordet integration. Lite konstigt kan man tycka, i ett land som varje år tar emot över 90.000 arbetskraftsinvandrare från hela världen. Och inte heller är alla nykomlingar särskilt "integrerade", utan bor ofta i tydligt italienska, portugisiska eller kinesiska områden. Men alla är kanadensare. Så, måste segregation vara ett problem? Och vem ska man egentligen integreras med i ett land där alla är invandrare?

Nej, segregation behöver inte vara negativt, så länge man väljer den själv. Jag får erkänna att jag nästan bara umgicks med svenskar när jag bodde i Bryssel, och det var trevligt det också. Nyckeln heter tolerans. Att man respekterar och ser positivt på att människor har olika religion och kultur, så länge alla ställer upp på grundläggande värderingar. Det är vad som har hänt i Kanada.

Varför är det inte så här i Europa? Ja, för att vi har en annan syn på invandring, där Migrationsverket, kommunen och AMS har ersatt det egna ansvaret för jobb och framtid åt de människor som många betraktar som oönskade. De positiva erfarenheterna från 60-talets arbetskraftsinvandring har blivit en parentes i svensk nutidshistoria.

Den som flyttar till Kanada har ett jobb, och förknippas snarare med höginkomsttagare än med bidragsberoende. Den som kommer dit som asylsökande utan jobb får draghjälp av sina landsmän att komma in i samhället. Kort och gott: så fort människor kan styra över sina egna liv, och bidra till det gemensamma, då ökar både toleransen och samhörigheten. Det är då en valrörelse kan handla om hur mycket "invandringsavgiften" på 6.000 kr ska sänkas, i stället för hur mycket flyktingpolitiken ska stramas åt.

Det blev ingen social turism

Nu i veckan publicerade EU-kommissionen sin utvärdering av övergångsreglerna, detta ämne som fick alla liberalers känslor att svalla våren 2004. Sverige fick inga övergångsregler, efter att riksdagen röstade nej till regeringens "anti-social-turism-paket". Tur var väl det, för vi ska vara glada för varje person som vill komma hit för att jobba och tjäna pengar, och det har inte direkt varit någon rusning till Migrationsverkets EU-avdelning. Under 2005 var det bara 8.000 personer från de nya EU-länderna som flyttade hit för att jobba. Tyvärr fick polska turistbyrån rätt med sin slemmige fotomodell iklädd rörmokarkläder som säger "Kom gärna hit - jag stannar i Polen". Grejen är ju att vi behöver ju både rörmokar-Andrzej, målar-Krzyzstof och läkar-Agniezska här i Sverige!

Inget EU-land, vare sig med eller utan övergångsregler, har drabbats av vare sig bidragsexport, lönedumpning eller oönskad massinvandring. I stället har flera länder fått ett tillskott av välbehövlig arbetskraft. Många har flyttat till England och Irland, där det är lätt att få jobb och språket är begripligt. (Jag har aldrig sett så många litauiska namn på en gång som på hotellets städlista när jag var i i London i december...).

Nu vill kommissionen att alla övergångsregler försvinner. Bra talat! Tyvärr är grannen Finland en av dem som tänker fortsätta med kvoter och krångel för den som vill flytta dit. Det är synd, för Finland är annars ett av de länder som verkligen tror på EU och vill göra något av samarbetet.

Bättre är att förenkla för människor som vill flytta. Rejält liberal arbetskraftsinvandring är ett bra sätt. Ett arbetstillstånd för den som kan försörja sig, och som gäller i hela EU. När kommer det?
Anti-EU-propaganda gör svenskarna självgoda

Idag berättar DN att Sverige är sämst i EU på att skicka studenter på Erasmusutbyte. Vi når inte ens dagens mål på 3.000 studenter per år - och att nå målet för 2007 på 10.000 studenter verkar som en utopi. Förklaringen? Ja, Internationella programkontoret (som är den myndighet som ska främja utlandsstudier) tror att studenter är oroliga att de inte får tillgodoräkna sig utbytesåret vid sin examen i Sverige.

Jag tror att det finns en annan, betydligt allvarligare förklaring. Bland de länder som delar Sveriges bottennotering i Erasmusligan hittar man Danmark och Storbritannien. Men det är mer än det som binder samman just våra länder i EU-sammanhang. Vi har inte euron, vi har partier som kräver att vi lämnar unionen, och det saknas totalt en inhemsk debatt om EU och möjligheterna med samarbetet. Den svenska regeringen går just nu i bräschen för anti-EU-propagandan genom sina angrepp på tjänstedirektivet och det löjeväckande försvaret för apoteks- och spelmonopol och importförbud på alkohol. Budskapet är detsamma som det varit under elva år av EU-medlemskap: Sverige har inget att lära av andra.

Resultatet i opinionen är egentligen föga förvånande. Senaste eurobarometern visar att bara 34 procent av svenskarna ser positivt på EU (Danmark 40%, England 29%). Snittet i hela EU är 44%. Det vore ju konstigt om inte den attityden också smittar av sig på studenter! Jag tror helt enkelt att EU-kritiken kombinerat med regeringspartiets bild av Sverige som världsbäst minskar viljan och lusten att spendera ett år på universitet utomlands. Det är synd, för det är just genom att träffa andra européer som den där känslan av samhörighet och vikten av att lära av varandra kan sätta sig.

Mitt förslag? Satsa någon procent av EU:s jordbrukspengar på att göra ett utbytesår gratis för alla EU:s studenter!