Läser just i SvD att nya regeringen i eurolandet Slovakien vägrar betala sin beskärda del av såväl räddningspaketet för Grekland som EU:s nya krisfond. Och det trots att Slovakien så sent som för några veckor sedan röstade ja till båda delarna.
Tillträdande premiärministern Iveta Radicova skyller på att pengarna behövs för att bekämpa översvämningarna därhemma. Men den attityden håller inte om man ska vara fullvärdig medlem i eurozonen. Den här sortens russinplockning, där man njuter fördelarna av en stabil valuta men säger nej till att hjälpa andra som är i kris, är - tillsammans med statistikfusk - vad som kan underminera eurosamarbetet på lång sikt. Därför är det viktigt att övriga euroländer sätter emot på dagens toppmöte.
Slovakien har tidigare visat att man inte riktigt accepterar de regler som EU-medlemskapet sätter upp. Förra året beslöt den slovakiska regeringen helt sonika att stoppa den ungerske presidenten vid gränsen när han skulle besöka ungerska områden i Slovakien - av "säkerhetsskäl". Men både Slovakien och Ungern ingår i Schengensamarbetet, och där får sådana hinder inte förekomma.
EU och euron innebär inte bara rättigheter, utan också skyldigheter. Och de måste alla länder ovillkorligen leva upp till.
torsdag 17 juni 2010
onsdag 9 juni 2010
Allt tyder på liberal seger i Nederländerna
Dagens val i Nederländerna är ännu inte avgjort, men de första prognoserna visar på en rejäl seger för högerliberala VVD. VVD spås öka från 22 till 31 platser i parlamentet (man mäter alltid i mandat i NL). Även vänsterliberala D66 förutsås öka med besked - från 3 till 10 platser. "Enorm spannend", som reportern i holländska TV-nyheterna just konstaterade. Ett stort grattis till de liberala vännerna i Holland!
Allt tyder på att VVD:s Mark Rutte blir Nederländernas nästa premiärminister, den första liberalen på det ämbetet på över hundra år. Däremot är det mer oklart hur en regeringskoalition kan komma att se ut. Holländarna är vana vid höger-vänster-regeringar, och VVD har tyvärr även öppnat för ett samarbete med Geert Wilders högerpopulistiska och islamfientliga PVV.
Och hur blir det med Europapolitiken, kan man fråga sig? Annika Ström-Melin beskriver i en utmärkt ledare i DN idag hur VVD ofta uttalar sig kritiskt kring EU. Tyvärr är det helt sant - liberala VVD verkar mer och mer se EU som ett problem. Visst finns det konstruktiv kritik, som att man kräver att halva EU-budgeten ska bort. Men partiet har de senaste åren blivit alltmer kritiskt mot fortsatt utvidgning, man talar om undantag från den gemensamma invandringspolitiken och vill skrota allt stöd till EU:s underutvecklade regioner.
Jag hoppas att VVD återvänder till en mer liberal EU-linje i regeringsställning. Det beror förstås också på valet av koalitionspartner. Med PVV i den nederländska regeringen finns det förstås skäl till oro för annat än bara Europapolitiken. Hoppet bör istället stå till ett samarbete med D66, som har ett mer konstruktiv syn på Europasamarbetet.
Allt tyder på att VVD:s Mark Rutte blir Nederländernas nästa premiärminister, den första liberalen på det ämbetet på över hundra år. Däremot är det mer oklart hur en regeringskoalition kan komma att se ut. Holländarna är vana vid höger-vänster-regeringar, och VVD har tyvärr även öppnat för ett samarbete med Geert Wilders högerpopulistiska och islamfientliga PVV.
Och hur blir det med Europapolitiken, kan man fråga sig? Annika Ström-Melin beskriver i en utmärkt ledare i DN idag hur VVD ofta uttalar sig kritiskt kring EU. Tyvärr är det helt sant - liberala VVD verkar mer och mer se EU som ett problem. Visst finns det konstruktiv kritik, som att man kräver att halva EU-budgeten ska bort. Men partiet har de senaste åren blivit alltmer kritiskt mot fortsatt utvidgning, man talar om undantag från den gemensamma invandringspolitiken och vill skrota allt stöd till EU:s underutvecklade regioner.
Jag hoppas att VVD återvänder till en mer liberal EU-linje i regeringsställning. Det beror förstås också på valet av koalitionspartner. Med PVV i den nederländska regeringen finns det förstås skäl till oro för annat än bara Europapolitiken. Hoppet bör istället stå till ett samarbete med D66, som har ett mer konstruktiv syn på Europasamarbetet.
Modiga ester väljer euron
Så blir Estland nästa medlemsland att träda in i eurozonen den 1 januari 2011. Och det mitt under euroländernas värsta kris på årtionden. Modigt måste man säga - men säkert ett väl övervägt beslut som får både ekonomiska och politiska konsekvenser.
Estlands finansminister Jurgen Ligi beskrev i Rapport igår hur utländska företag tvekar att investera i Estland av rädsla för en devalvering. "Men vi har aldrig någonsin tänkt devalvera" sa Ligi. Här har vi den tydliga ekonomiska fördelen: det blir lika säkert att investera i Estland som i något annat euroland, eftersom risken för devalvering är lika med noll.
Men det finns också politiska fördelar: Estland tar nu plats i den inre cirkel av länder som - i nöd och lust - delar valuta och penningpolitik. Allt fler beslut som rör hela EU - även de länder som står utanför euron - debatteras och fattas i eurogruppen, medan Anders Borg och en handfull andra finansministrar bokstavligen får sitta utanför och vänta.
För eurozonen innebär Estlands inträde ett positivt tillskott. Äntligen ett land som sköter ekonomin och som till punkt och pricka följer de regler som gäller. Förhoppningsvis kan det tjäna som inspiration för mindre ordningsamma medlemmar.
För Sverige blir konsekvensen att ytterligare ett av våra grannländer ingår i en större gemenskap som vi står utanför. När allt fler går med blir det till slut en ohållbar situation till Sverige, både ekonomiskt och politiskt. Därför borde Sverige införa euron så fort som det bara går.
Moderaterna och Anders Borg säger sig gilla den gemensamma valutan, men avfärdar idén om en folkomröstning under nästa mandatperiod. Mona Sahlin gjorde på DN Debatt häromdagen ett tafatt försök att ge euron sitt stöd men samtidigt ta avstånd från ett svenskt medlemskap. Fegt, tycker jag. Hur ska vi kunna väcka opinion för euron om ledarskapet totalt saknas? Folkpartiet är det enda parti som slagit fast att en ny folkomröstning bör hållas redan inom ett par år. Helt rätt tänkt.
Bloggar: Rasmus Jonlund, Per Altenberg
Estlands finansminister Jurgen Ligi beskrev i Rapport igår hur utländska företag tvekar att investera i Estland av rädsla för en devalvering. "Men vi har aldrig någonsin tänkt devalvera" sa Ligi. Här har vi den tydliga ekonomiska fördelen: det blir lika säkert att investera i Estland som i något annat euroland, eftersom risken för devalvering är lika med noll.
Men det finns också politiska fördelar: Estland tar nu plats i den inre cirkel av länder som - i nöd och lust - delar valuta och penningpolitik. Allt fler beslut som rör hela EU - även de länder som står utanför euron - debatteras och fattas i eurogruppen, medan Anders Borg och en handfull andra finansministrar bokstavligen får sitta utanför och vänta.
För eurozonen innebär Estlands inträde ett positivt tillskott. Äntligen ett land som sköter ekonomin och som till punkt och pricka följer de regler som gäller. Förhoppningsvis kan det tjäna som inspiration för mindre ordningsamma medlemmar.
För Sverige blir konsekvensen att ytterligare ett av våra grannländer ingår i en större gemenskap som vi står utanför. När allt fler går med blir det till slut en ohållbar situation till Sverige, både ekonomiskt och politiskt. Därför borde Sverige införa euron så fort som det bara går.
Moderaterna och Anders Borg säger sig gilla den gemensamma valutan, men avfärdar idén om en folkomröstning under nästa mandatperiod. Mona Sahlin gjorde på DN Debatt häromdagen ett tafatt försök att ge euron sitt stöd men samtidigt ta avstånd från ett svenskt medlemskap. Fegt, tycker jag. Hur ska vi kunna väcka opinion för euron om ledarskapet totalt saknas? Folkpartiet är det enda parti som slagit fast att en ny folkomröstning bör hållas redan inom ett par år. Helt rätt tänkt.
Bloggar: Rasmus Jonlund, Per Altenberg
fredag 21 maj 2010
Dagarna är räknade för baltiska gaybashers
Portugals beslut att införa äktenskap för HBT-personer är både positivt. Men faktiskt lite otippat. Lite fördomsfullt trodde jag att en sådan lag var omöjligt i ett katolskt land som ganska nyligen kraftigt inskränkte aborträtten efter en omstridd folkomröstning. Jag tror dock knappast att den här lagen skulle ha kommit till utan influenser utifrån. Spanien införde samkönade äktenskap redan för ett par år sedan, och anti-diskrimineringsfrågor stöts och blöts i de flesta europeiska länder.
Att katolska länder skulle vara mindre progressiva än protestantiska har också visat sig vara en myt. Av de fem länder som erkänner samkönade äktenskap i EU är tre klart katolska (Portugal, Spanien och Belgien), medan två är protestantiska (Sverige och Nederländerna). Bland de mer HBT-fientliga länderna har vi Lettland (protestantiskt) och Litauen (katolskt), där stoppade Pride-parader varit regel snarare än undantag.
Men även våra baltiska grannar måste följa de regler mot diskriminering som EU-länderna enats om. Gaybashing lär nog knappast vara på modet länge till, och därför är det nog bara en tidsfråga innan även de följer Portugals exempel.
Att katolska länder skulle vara mindre progressiva än protestantiska har också visat sig vara en myt. Av de fem länder som erkänner samkönade äktenskap i EU är tre klart katolska (Portugal, Spanien och Belgien), medan två är protestantiska (Sverige och Nederländerna). Bland de mer HBT-fientliga länderna har vi Lettland (protestantiskt) och Litauen (katolskt), där stoppade Pride-parader varit regel snarare än undantag.
Men även våra baltiska grannar måste följa de regler mot diskriminering som EU-länderna enats om. Gaybashing lär nog knappast vara på modet länge till, och därför är det nog bara en tidsfråga innan även de följer Portugals exempel.
Ska nejvänstern föra Sveriges talan?
Jag var på Sieps seminarium om "positiva opinionsvindar" på Medelhavsmuséet igår. En trevlig tillställning med opinionsoraklet Sören Holmberg, som berättade att en majoritet av svenskarna nu mentalt gått med i EU. För första gången i SOM-institutets mätningar är mer än 50 procent för medlemskapet. Bara 23 procent är emot. Stödet växer i alla grupper, men fortfarande är det människor på landsbygden, lågutbildade och arbetare som är mest negativa. Det här stämmer väl överens med SCB:s siffror från i december och Eurobarometern.
Vänsterns partisekreterare Anki Ahlsten, som satt i panelen, hade lite svårt att förklara att 26 procent av vänsterpartisterna nu gillar EU. Inte särskilt många kan tyckas, men ändå en uppgång med 15 procentenheter på femton år. Att folk vänjer sig, och att utträdeskravet inte är något vi driver, var Ahlstens kommentarer.
Men Vänsterpartiet går knappast i takt med sina väljare. I partiets faktablad om EU är det klassiska slagdängor som "regelrätt superstat", militarisering och att demokrati helt saknas i EU som gäller. Se själv här.
Vänstern säger nej till euron. De säger nej till den gemensamma utrikespolitiken, nej till flyktingpolitiken, nej till gemensam brottsbekämpning och nej till att ge parlamentet mer inflytande. Det här partiets ministrar kommer att representera Sverige i ministerrådet om de rödgröna skulle vinna valet. Ingen kul tanke, eller hur?
Vänsterns partisekreterare Anki Ahlsten, som satt i panelen, hade lite svårt att förklara att 26 procent av vänsterpartisterna nu gillar EU. Inte särskilt många kan tyckas, men ändå en uppgång med 15 procentenheter på femton år. Att folk vänjer sig, och att utträdeskravet inte är något vi driver, var Ahlstens kommentarer.
Men Vänsterpartiet går knappast i takt med sina väljare. I partiets faktablad om EU är det klassiska slagdängor som "regelrätt superstat", militarisering och att demokrati helt saknas i EU som gäller. Se själv här.
Vänstern säger nej till euron. De säger nej till den gemensamma utrikespolitiken, nej till flyktingpolitiken, nej till gemensam brottsbekämpning och nej till att ge parlamentet mer inflytande. Det här partiets ministrar kommer att representera Sverige i ministerrådet om de rödgröna skulle vinna valet. Ingen kul tanke, eller hur?
Risk för destruktiv brittisk EU-politik
Oj det har visst gått en månad sedan förra inlägget... Jag var i London och hjälpte liberaldemokraterna i valkampanjen i början av maj. Faktiskt inte så mycket för att studera politiken som för att ta med lite effektiva kampanjmetoder hem till den svenska valrörelsen. Tydliga prioriteringar av var insatserna ska göras, noggrann kartläggning av väljare och massiv, strategisk hushållsutdelning är det recept som Libdems själva använt för att tredubbla sina mandat på tjugo år - trots att väljarstödet nästan varit konstant.
Och ganska så konstant blev resultatet även denna gång, en uppgång för Libdems med någon enstaka procent och faktiskt några tappade mandat. Men samtidigt ingår nu liberalerna med fem ministrar i en koalitionsregering, vilket är historisk.
Nick Clegg har en lång bakgrund inom kommissionen och som EU-parlamentariker, och är den kanske mest EU-vänlige partiledaren på årtionden. David Cameron - å sin sida - försökte få den tjeckiske presidenten att stoppa Lissabonfördraget för ett halvår sedan och var den som såg till att det konservativa partiet lämnade EPP-gruppen. Tyvärr är det inget i regeringsprogrammet som tyder på att Nick Cleggs Europavänliga linje fåt något som helst gehör. Trots en glassig inledning handlar sex av nio EU-punkter om hur nationella intressen ska värnas, nej till euron och att makten ska stanna i Storbritannien. Det enda konstruktiva kravet är att Europaparlamentets flyttcirkus ska stoppas, vilket i och för sig är lovvärt. (Kommer Alliansen att våga skriva in det i regeringsförklaringen vid en valseger i höst?)
Hur som helst, den brittiska EU-politik som nu proklameras bäddar för stora konflikter internt i, vilket i sin tur kan leda till Storbritannien blir helt passivt i EU-samarbetet. FT:s Tony Barber gör en intressant reflektion om hur de 16 euroländerna agerat samfällt inför en grekisk kollaps, medan Storbritannien marginaliserar sig själv genom att inte bidra med en endaste penny. En sådan EU-politik är effektiv på hemmaplan, men skadlig både för EU och för Storbritannien som samarbetspartner.
Olle Schmidt, Anna Kinberg Batra och Cecilia Malmström har också skrivit om detta.
Och ganska så konstant blev resultatet även denna gång, en uppgång för Libdems med någon enstaka procent och faktiskt några tappade mandat. Men samtidigt ingår nu liberalerna med fem ministrar i en koalitionsregering, vilket är historisk.
Nick Clegg har en lång bakgrund inom kommissionen och som EU-parlamentariker, och är den kanske mest EU-vänlige partiledaren på årtionden. David Cameron - å sin sida - försökte få den tjeckiske presidenten att stoppa Lissabonfördraget för ett halvår sedan och var den som såg till att det konservativa partiet lämnade EPP-gruppen. Tyvärr är det inget i regeringsprogrammet som tyder på att Nick Cleggs Europavänliga linje fåt något som helst gehör. Trots en glassig inledning handlar sex av nio EU-punkter om hur nationella intressen ska värnas, nej till euron och att makten ska stanna i Storbritannien. Det enda konstruktiva kravet är att Europaparlamentets flyttcirkus ska stoppas, vilket i och för sig är lovvärt. (Kommer Alliansen att våga skriva in det i regeringsförklaringen vid en valseger i höst?)
Hur som helst, den brittiska EU-politik som nu proklameras bäddar för stora konflikter internt i, vilket i sin tur kan leda till Storbritannien blir helt passivt i EU-samarbetet. FT:s Tony Barber gör en intressant reflektion om hur de 16 euroländerna agerat samfällt inför en grekisk kollaps, medan Storbritannien marginaliserar sig själv genom att inte bidra med en endaste penny. En sådan EU-politik är effektiv på hemmaplan, men skadlig både för EU och för Storbritannien som samarbetspartner.
Olle Schmidt, Anna Kinberg Batra och Cecilia Malmström har också skrivit om detta.
torsdag 22 april 2010
Stora EU-skillnader inför brittiska valet
Ikväll går den andra historiska TV-debatten mellan de tre stora brittiska partierna av stapeln. Ämnet är utrikespolitik, och mycket talar för att EU-frågorna kan komma att dominera. I takt med att Liberaldemokraterna ökar i popularitet haglar beskyllningarna från de konservativa om att den mångspråkige Europavännen Nick Clegg kommer att sälja ut Storbritannien till EU och dessutom överge pundet. Den retoriken är populär bland många. Britterna hör till de mest EU-negativa européerna, och intresset för EU-valen är sällsynt lågt.
Men skillnaderna i synen på EU och Europa är stora. Vid en titt på de tre partiernas valmanifest blir det extra tydligt. Regerande Labour står för en lite halvljum inställning till samarbetet. Man säger ja till euron men vågar inte riktigt ta steget. Samtidigt har Labour-regeringen gått på den EU-positiva vägen när det verkligen gäller.
Det konservativa partiet är benhårda motståndare till allt som heter tätare EU-samarbete och gör fullständigt klart att "We will never allow Britain to slide into a federal Europe" och dessutom att "The steady and unaccountable intrusion of the EU into almost every aspect of our lives has gone too far". Labour-regeringens ratificering av Lissabonfördraget kallas för ett svek mot landets demokratiska traditioner. I EP-valet i juni förra året gjorde tories antieuropeiska inställning avtryck genom att de lämnade moderata EPP till förmån för den nybildade ECR-gruppen, där Camerons ledamöter kamperar med andra kritiker från Polen och Tjeckien.
Liberaldemokraterna är den raka motsatsen, de gör klart att "We will ensure that Britain maximises its influence through a strong and positive commitment". Man vill att EU ska bidra till tusentals nya jobb och öka insatserna för brottsbekämpning. Liberalerna säger tydligt ja till euron, men kräver att frågan ska avgöras i en folkomröstning. Dessutom fortsätter de driva kravet på att rösta om hela EU-medlemskapet nästa gång fördraget ska ändras.
Tories kommer säkert att fortsätta spela på de euroskeptiska strängarna fram till den 6 maj. Om EU tillåts dominera debatten blir Liberaldemokraterna lätt huvudmotståndare medan Labour blir allt mer ointressant. Samtidigt kan man undra om en majoritet i många valkretsar är beredda att rösta på ett parti som är så tydligt pro-europeiskt. Eller kommer kanske, som Gerald Warner skriver i Daily Telegraph, EU-kritiska tory-väljare att välja Libdems för att få till stånd en folkomröstning om EU där de sedan kan rösta nej?
Utgången är oklar. Det blir en spännande tv-debatt ikväll.
Men skillnaderna i synen på EU och Europa är stora. Vid en titt på de tre partiernas valmanifest blir det extra tydligt. Regerande Labour står för en lite halvljum inställning till samarbetet. Man säger ja till euron men vågar inte riktigt ta steget. Samtidigt har Labour-regeringen gått på den EU-positiva vägen när det verkligen gäller.
Det konservativa partiet är benhårda motståndare till allt som heter tätare EU-samarbete och gör fullständigt klart att "We will never allow Britain to slide into a federal Europe" och dessutom att "The steady and unaccountable intrusion of the EU into almost every aspect of our lives has gone too far". Labour-regeringens ratificering av Lissabonfördraget kallas för ett svek mot landets demokratiska traditioner. I EP-valet i juni förra året gjorde tories antieuropeiska inställning avtryck genom att de lämnade moderata EPP till förmån för den nybildade ECR-gruppen, där Camerons ledamöter kamperar med andra kritiker från Polen och Tjeckien.
Liberaldemokraterna är den raka motsatsen, de gör klart att "We will ensure that Britain maximises its influence through a strong and positive commitment". Man vill att EU ska bidra till tusentals nya jobb och öka insatserna för brottsbekämpning. Liberalerna säger tydligt ja till euron, men kräver att frågan ska avgöras i en folkomröstning. Dessutom fortsätter de driva kravet på att rösta om hela EU-medlemskapet nästa gång fördraget ska ändras.
Tories kommer säkert att fortsätta spela på de euroskeptiska strängarna fram till den 6 maj. Om EU tillåts dominera debatten blir Liberaldemokraterna lätt huvudmotståndare medan Labour blir allt mer ointressant. Samtidigt kan man undra om en majoritet i många valkretsar är beredda att rösta på ett parti som är så tydligt pro-europeiskt. Eller kommer kanske, som Gerald Warner skriver i Daily Telegraph, EU-kritiska tory-väljare att välja Libdems för att få till stånd en folkomröstning om EU där de sedan kan rösta nej?
Utgången är oklar. Det blir en spännande tv-debatt ikväll.
Studenter ett hot mot folkhälsan?
Att diskriminera andra EU-medborgare är förbjudet i alla 27 medlemsländer. Det gäller inom de allra flesta områden (med undantag för krav för exmpelvis militärtjänst, att bli polis eller att rösta i riksdagsval). Den här principen brukar EU-domstolen hålla väldigt hårt på, men nu har man slagit fast att medlemsländerna har rätt att stänga ute studenter från andra EU-länder från att läsa på universitet - om det innebär ett hot mot folkhälsan.
Har danskar TBC, eller har spanjorerna tyfus? Vad ligger bakom detta? Jo, regeringen i det fransktalande Belgien befarar att den regionala sjukvården inte kommer att ha nog med personal när de många franska studenterna på läkarutbildningen flyttar hem. Och det blir då ett hot mot folkhälsan.
Rimligt? Knappast. Snarare lite långsökt. Det finns alltid en risk att kryphål och undantag av det här slaget missbrukas för att gynna egna medborgare. Om Belgien (som ju är stort som ett par svenska län) verkligen har skäl att oroa sig för sjukvården bör de helt enkelt erbjuda arbetsvillkor som står sig i konkurrensen, så att de nyexade franska läkarna helt enkelt stanna kvar.
Har danskar TBC, eller har spanjorerna tyfus? Vad ligger bakom detta? Jo, regeringen i det fransktalande Belgien befarar att den regionala sjukvården inte kommer att ha nog med personal när de många franska studenterna på läkarutbildningen flyttar hem. Och det blir då ett hot mot folkhälsan.
Rimligt? Knappast. Snarare lite långsökt. Det finns alltid en risk att kryphål och undantag av det här slaget missbrukas för att gynna egna medborgare. Om Belgien (som ju är stort som ett par svenska län) verkligen har skäl att oroa sig för sjukvården bör de helt enkelt erbjuda arbetsvillkor som står sig i konkurrensen, så att de nyexade franska läkarna helt enkelt stanna kvar.
Aha, det är så det går till!
Jag har funderat på en sak ibland, nämligen hur betalar ett land sin medlemsavgift i EU? Sker det via internetbanken eller med inbetalningskort på något postgirokonto? Eller går Anders Borg till Forex och växlar till sig eurosedlar?
Såg just att EU-upplysningen lämnat en mycket enkel förklaring på detta, nämligen att några olika myndigheter, exmpelvis Skatteverket och tullen, betalar in pengar till Riksgälden. Sedan betalar Riksgälden in pengarna på kommissionens konto just i Riksgälden, varje månad. Så går det till helt enkelt.
Såg just att EU-upplysningen lämnat en mycket enkel förklaring på detta, nämligen att några olika myndigheter, exmpelvis Skatteverket och tullen, betalar in pengar till Riksgälden. Sedan betalar Riksgälden in pengarna på kommissionens konto just i Riksgälden, varje månad. Så går det till helt enkelt.
onsdag 21 april 2010
Hässleholm - Europadebattens Almedalen?
Kan Hässleholm bli ett Europapolitikens Almedalen? Kanske. Likheterna finns. Solsken och seminarier på ett lite otippat ställe. Det svenska ”EU-folket” – debattörer, journalister, lobbyister, politiker och tjänstemän med särskilt intresse för Europafrågor - samlas för att utbyta visitkort och mingla.
Läs mitt inlägg om Europaforum, på Europaportalen.
Läs mitt inlägg om Europaforum, på Europaportalen.
EU - inte särskilt dramatiskt
Oj... för den som har min blogg kvar i någon gammal RSS-läsare dyker detta inlägg upp som gubben i lådan. Inser att jag inte har uppdaterat bloggen på snart fyra år. Jobb som inte riktigt gått att kombinera med detta har kommit emellan. Men nu så är det dags! Och det blir även fortsättningsvis fokus på just Europa.
Jag har ändrat det som kallas beskrivning här på bloggen. Tidigare stod det "För dig som inser att Sverige ligger i EU". Och faktum är att det har hänt en del på det området. EU-opinionen har svängt, och precis som nya EU-ministern Birgitta Ohlsson skrev häromdagen så ligger svenskarna en bra bit över EU-snittet när det gäller att tycka att EU-medlemskapet är något bra. Antalet nejsägare är rekordlågt.
Den här förändringen har skett stegvis under fyra års tid, och verkar fortsätta. I parlamentsvalet i juni förra året var det över 43 procent av svenskarna som röstade, vilket också tyder på att många mer än tidigare ser EU som något naturligt. Inte mycket till valdeltagande att skryta med kan man tycka, men även det är långt över snittet. Folk älskar knappast EU, men det är också en rätt sund inställning. Men jag tror att folk inser att medlemskapet har inneburit ganska mycket positivt, och att det inte heller är särskilt dramatiskt.
Samtidigt som EU-stödet är det högsta någonsin i Sverige så är svenskarna märkbart negativa till euron. Enligt Demoskop stod det i början av april 55-37 till nejsidan. Men i SCB:s mätning från december ville 44 procent införa euron, medan 42 procent sade nej. Om det finns någon sanning i Demoskopmätningen så har det skett ett enormt opinionsskifte på bara fyra månader. Jag gissar att krisen i Grekland kan ha en del med det att göra. Det blir spännande att se om nästa SCB-mätning senare i vår visar liknande siffror.
Nu har det snart gått sju år sedan folkomröstningen, euron har fyllt tio och tiden är mogen för att rösta på nytt. Flera undersökningar visar att Sverige hade vunnit ekonomiskt på att vara med. Inför en ny folkomröstning kommer vi som gillar euron att ha en stor utmaning dels i att förklara detta, men också förklara att det finns andra tunga skäl till att ingå i den gemensamma valutan. Till exempel att euron ger Sverige mer inflytande i EU. Eller att euron faktiskt är det mest konkreta exemplet på att europeiskt samarbete fungerar.
Jag har ändrat det som kallas beskrivning här på bloggen. Tidigare stod det "För dig som inser att Sverige ligger i EU". Och faktum är att det har hänt en del på det området. EU-opinionen har svängt, och precis som nya EU-ministern Birgitta Ohlsson skrev häromdagen så ligger svenskarna en bra bit över EU-snittet när det gäller att tycka att EU-medlemskapet är något bra. Antalet nejsägare är rekordlågt.
Den här förändringen har skett stegvis under fyra års tid, och verkar fortsätta. I parlamentsvalet i juni förra året var det över 43 procent av svenskarna som röstade, vilket också tyder på att många mer än tidigare ser EU som något naturligt. Inte mycket till valdeltagande att skryta med kan man tycka, men även det är långt över snittet. Folk älskar knappast EU, men det är också en rätt sund inställning. Men jag tror att folk inser att medlemskapet har inneburit ganska mycket positivt, och att det inte heller är särskilt dramatiskt.
Samtidigt som EU-stödet är det högsta någonsin i Sverige så är svenskarna märkbart negativa till euron. Enligt Demoskop stod det i början av april 55-37 till nejsidan. Men i SCB:s mätning från december ville 44 procent införa euron, medan 42 procent sade nej. Om det finns någon sanning i Demoskopmätningen så har det skett ett enormt opinionsskifte på bara fyra månader. Jag gissar att krisen i Grekland kan ha en del med det att göra. Det blir spännande att se om nästa SCB-mätning senare i vår visar liknande siffror.
Nu har det snart gått sju år sedan folkomröstningen, euron har fyllt tio och tiden är mogen för att rösta på nytt. Flera undersökningar visar att Sverige hade vunnit ekonomiskt på att vara med. Inför en ny folkomröstning kommer vi som gillar euron att ha en stor utmaning dels i att förklara detta, men också förklara att det finns andra tunga skäl till att ingå i den gemensamma valutan. Till exempel att euron ger Sverige mer inflytande i EU. Eller att euron faktiskt är det mest konkreta exemplet på att europeiskt samarbete fungerar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
