Risk för destruktiv brittisk EU-politik

Oj det har visst gått en månad sedan förra inlägget... Jag var i London och hjälpte liberaldemokraterna i valkampanjen i början av maj. Faktiskt inte så mycket för att studera politiken som för att ta med lite effektiva kampanjmetoder hem till den svenska valrörelsen. Tydliga prioriteringar av var insatserna ska göras, noggrann kartläggning av väljare och massiv, strategisk hushållsutdelning är det recept som Libdems själva använt för att tredubbla sina mandat på tjugo år - trots att väljarstödet nästan varit konstant.

Och ganska så konstant blev resultatet även denna gång, en uppgång för Libdems med någon enstaka procent och faktiskt några tappade mandat. Men samtidigt ingår nu liberalerna med fem ministrar i en koalitionsregering, vilket är historisk.

Nick Clegg har en lång bakgrund inom kommissionen och som EU-parlamentariker, och är den kanske mest EU-vänlige partiledaren på årtionden. David Cameron - å sin sida - försökte få den tjeckiske presidenten att stoppa Lissabonfördraget för ett halvår sedan och var den som såg till att det konservativa partiet lämnade EPP-gruppen. Tyvärr är det inget i regeringsprogrammet som tyder på att Nick Cleggs Europavänliga linje fåt något som helst gehör. Trots en glassig inledning handlar sex av nio EU-punkter om hur nationella intressen ska värnas, nej till euron och att makten ska stanna i Storbritannien. Det enda konstruktiva kravet är att Europaparlamentets flyttcirkus ska stoppas, vilket i och för sig är lovvärt. (Kommer Alliansen att våga skriva in det i regeringsförklaringen vid en valseger i höst?)

Hur som helst, den brittiska EU-politik som nu proklameras bäddar för stora konflikter internt i, vilket i sin tur kan leda till Storbritannien blir helt passivt i EU-samarbetet. FT:s Tony Barber gör en intressant reflektion om hur de 16 euroländerna agerat samfällt inför en grekisk kollaps, medan Storbritannien marginaliserar sig själv genom att inte bidra med en endaste penny. En sådan EU-politik är effektiv på hemmaplan, men skadlig både för EU och för Storbritannien som samarbetspartner.

Olle Schmidt, Anna Kinberg Batra och Cecilia Malmström har också skrivit om detta.