Dagarna är räknade för baltiska gaybashers

Portugals beslut att införa äktenskap för HBT-personer är både positivt. Men faktiskt lite otippat. Lite fördomsfullt trodde jag att en sådan lag var omöjligt i ett katolskt land som ganska nyligen kraftigt inskränkte aborträtten efter en omstridd folkomröstning. Jag tror dock knappast att den här lagen skulle ha kommit till utan influenser utifrån. Spanien införde samkönade äktenskap redan för ett par år sedan, och anti-diskrimineringsfrågor stöts och blöts i de flesta europeiska länder.


Att katolska länder skulle vara mindre progressiva än protestantiska har också visat sig vara en myt. Av de fem länder som erkänner samkönade äktenskap i EU är tre klart katolska (Portugal, Spanien och Belgien), medan två är protestantiska (Sverige och Nederländerna). Bland de mer HBT-fientliga länderna har vi Lettland (protestantiskt) och Litauen (katolskt), där stoppade Pride-parader varit regel snarare än undantag.

Men även våra baltiska grannar måste följa de regler mot diskriminering som EU-länderna enats om. Gaybashing lär nog knappast vara på modet länge till, och därför är det nog bara en tidsfråga innan även de följer Portugals exempel.

Ska nejvänstern föra Sveriges talan?

Jag var på Sieps seminarium om "positiva opinionsvindar" på Medelhavsmuséet igår. En trevlig tillställning med opinionsoraklet Sören Holmberg, som berättade att en majoritet av svenskarna nu mentalt gått med i EU. För första gången i SOM-institutets mätningar är mer än 50 procent för medlemskapet. Bara 23 procent är emot. Stödet växer i alla grupper, men fortfarande är det människor på landsbygden, lågutbildade och arbetare som är mest negativa. Det här stämmer väl överens med SCB:s siffror från i december och Eurobarometern.

Vänsterns partisekreterare Anki Ahlsten, som satt i panelen, hade lite svårt att förklara att 26 procent av vänsterpartisterna nu gillar EU. Inte särskilt många kan tyckas, men ändå en uppgång med 15 procentenheter på femton år. Att folk vänjer sig, och att utträdeskravet inte är något vi driver, var Ahlstens kommentarer.

Men Vänsterpartiet går knappast i takt med sina väljare. I partiets faktablad om EU är det klassiska slagdängor som "regelrätt superstat", militarisering och att demokrati helt saknas i EU som gäller. Se själv här.

Vänstern säger nej till euron. De säger nej till den gemensamma utrikespolitiken, nej till flyktingpolitiken, nej till gemensam brottsbekämpning och nej till att ge parlamentet mer inflytande. Det här partiets ministrar kommer att representera Sverige i ministerrådet om de rödgröna skulle vinna valet. Ingen kul tanke, eller hur?

Risk för destruktiv brittisk EU-politik

Oj det har visst gått en månad sedan förra inlägget... Jag var i London och hjälpte liberaldemokraterna i valkampanjen i början av maj. Faktiskt inte så mycket för att studera politiken som för att ta med lite effektiva kampanjmetoder hem till den svenska valrörelsen. Tydliga prioriteringar av var insatserna ska göras, noggrann kartläggning av väljare och massiv, strategisk hushållsutdelning är det recept som Libdems själva använt för att tredubbla sina mandat på tjugo år - trots att väljarstödet nästan varit konstant.

Och ganska så konstant blev resultatet även denna gång, en uppgång för Libdems med någon enstaka procent och faktiskt några tappade mandat. Men samtidigt ingår nu liberalerna med fem ministrar i en koalitionsregering, vilket är historisk.

Nick Clegg har en lång bakgrund inom kommissionen och som EU-parlamentariker, och är den kanske mest EU-vänlige partiledaren på årtionden. David Cameron - å sin sida - försökte få den tjeckiske presidenten att stoppa Lissabonfördraget för ett halvår sedan och var den som såg till att det konservativa partiet lämnade EPP-gruppen. Tyvärr är det inget i regeringsprogrammet som tyder på att Nick Cleggs Europavänliga linje fåt något som helst gehör. Trots en glassig inledning handlar sex av nio EU-punkter om hur nationella intressen ska värnas, nej till euron och att makten ska stanna i Storbritannien. Det enda konstruktiva kravet är att Europaparlamentets flyttcirkus ska stoppas, vilket i och för sig är lovvärt. (Kommer Alliansen att våga skriva in det i regeringsförklaringen vid en valseger i höst?)

Hur som helst, den brittiska EU-politik som nu proklameras bäddar för stora konflikter internt i, vilket i sin tur kan leda till Storbritannien blir helt passivt i EU-samarbetet. FT:s Tony Barber gör en intressant reflektion om hur de 16 euroländerna agerat samfällt inför en grekisk kollaps, medan Storbritannien marginaliserar sig själv genom att inte bidra med en endaste penny. En sådan EU-politik är effektiv på hemmaplan, men skadlig både för EU och för Storbritannien som samarbetspartner.

Olle Schmidt, Anna Kinberg Batra och Cecilia Malmström har också skrivit om detta.