Svart dag för svensk EU-politik
Igår var en svart dag för svensk EU-politik. Freivalds har inte direkt varit drivande i Europafrågan sedan hon tillträdde, men nu går det käpprätt utför - Bosse Ringholm ska bli Sveriges ansikte mot övriga unionsländer. Hur kommer man ens på tanken? Denne man som med all önskvärd tydlighet visar hur han föraktar samarbetet med andra EU-länder, trots att det är just hans jobb att bedriva en offensiv svensk politik i unionen. Sedan Ringholm blev EU-minister har han varit i Bryssel en enda gång - när det svenska spelmonopolet skulle försvaras mot kommissionens attacker.
Man kan raljera om Ringholm, men hans utnämning till utrikesminister är skrämmande - även om den bara är tillfällig. Den visar hur nedprioriteringen av utrikespolitik och EU-profilering följer ett mönster som på tio år gjort Sverige till en randstat i unionen, utan något inflytande att tala om. Om Sverige ska kunna spela en roll både som ledande land i EU och ha någon tyngd på världsarenan krävs betydligt mer ledarskap än så. Kalla mig gärna elitist, men jag tycker att en utrikesminister ska:
1. ha ett brett personligt nätverk i övriga EU-länder.
2. tala fler språk än skolengelska. Franska bör vara en självklarhet.
3. ha ett genuint intresse för Europa och en vilja att profilera Sverige som drivande för att utveckla EU.
4. veta att Sverige inte är bäst på allt, utan att vi har mycket att lära av andra.
Vilken sosse klarar detta? Möjligen Margot Wallström, men det ska mycket till om Persson ska rulla ut mattan för henne. Nej, troligen får vi leva med s-passiviteten i sex månader till innan det blir dags för en rejäl kursändring.
onsdag 22 mars 2006
måndag 13 mars 2006
Nu representerar Carlshamre bara sig själv
"Vi representerar inte våra partier här i EU. Jag har aldrig utgivit mig för att föra folkpartiets talan". Det säger Maria Carlshamre i Svenska Dagladets lördagsintervju idag. Jag tror inte att alla de väljare som röstade på folkpartiet i EU-valet, och som kryssade Carlshamre för att de utgick från att hon förde folkpartiets talan, håller med om det. Och dessutom är påståendet direkt felaktigt.
Själva poängen med Europaparlamentet är att de valda ledamöterna representerar sina väljare och partier - och inte sina hemländer. Parlamentarikerna ingår i politiska grupper utifrån vilket parti de blivit invalda för. De flesta partier som finns representerade i EP är dessutom medlemmar i partifederationer som är nära knutna till parlamentsgrupperna. Det är bara några få extrema ledamöter som står utanför det systemet, nämligen Le Pens och Jörg Haiders partikamrater som inte släpps in i någon grupp.
Nu har Carlshamre lämnat folkpartiet och gått över till ett parti som skulle kunna ingå i parlamentets vänstergrupp. Och därmed är saken avgjord: hon representerar varken folkpartiets väljare eller Sverige - utan bara sig själv.
"Vi representerar inte våra partier här i EU. Jag har aldrig utgivit mig för att föra folkpartiets talan". Det säger Maria Carlshamre i Svenska Dagladets lördagsintervju idag. Jag tror inte att alla de väljare som röstade på folkpartiet i EU-valet, och som kryssade Carlshamre för att de utgick från att hon förde folkpartiets talan, håller med om det. Och dessutom är påståendet direkt felaktigt.
Själva poängen med Europaparlamentet är att de valda ledamöterna representerar sina väljare och partier - och inte sina hemländer. Parlamentarikerna ingår i politiska grupper utifrån vilket parti de blivit invalda för. De flesta partier som finns representerade i EP är dessutom medlemmar i partifederationer som är nära knutna till parlamentsgrupperna. Det är bara några få extrema ledamöter som står utanför det systemet, nämligen Le Pens och Jörg Haiders partikamrater som inte släpps in i någon grupp.
Nu har Carlshamre lämnat folkpartiet och gått över till ett parti som skulle kunna ingå i parlamentets vänstergrupp. Och därmed är saken avgjord: hon representerar varken folkpartiets väljare eller Sverige - utan bara sig själv.
onsdag 8 mars 2006
Konstitutionen är inte död
Nu talas det om att EU-konstitutionen ska tas upp ur frysboxen. Det tyska ordförandeskapet som inleds i januari 2007 ska lägga in den i mikron för att sedan se till att servera åtminstone delar av den på ett nytt, pedagogiskt sätt i nej-länderna Frankrike och Nederländerna. Angies och Chiracs idé visar att konstitutionen inte är död och begraven. Tvärtom kan dokumentet få liv igen, även om det behöver modifieras. Att EU får en ny grundlag är helt nödvändigt, men ska vi undvika ytterligare ett totalmisslyckande i form av en serie nej-segrar runt om i unionen krävs det rejält med pedagogiskt fotarbete. Att göra som Irland gjorde med Nicefördraget - att låta folk rösta om och om igen om exakt samma dokument tills de säger ja - är ingen bra lösning.
En konstitution för hela EU måste villkorslöst förankras hos medborgarna. Särskilt de skeptiska EU-ländernas egna regeringar måste lägga örat till marken och lyssna på medborgarnas farhågor. Vad består oron egentligen i? Går utvecklingen av EU för fort? Vad vill människor att EU egentligen ska syssla med? Samtidigt är det EU-regeringarnas ansvar att försvara den konstitution de själva skrivit under, och inte fega ur när det verkligen gäller. Det var just diskussionen om vart EU ska gå som skulle bli verklighet under den "reflexionsperiod" som inleddes efter nej-segrarna i Holland och Frankrike. Men än så länge har den reflexionen, åtminstone i Sverige, skett i tysthet. Regeringen visar med sin totala passivitet ett pinsamt förakt för hela EU-projektet.
Nu måste det till en hållbar strategi för hur konstitutionen ska bli verklighet. Man glömmer lätt att 13 länder redan ratificerat konstitutionen i sin helhet, så några större förändringar kan det knappast bli tal om. Någon del kan tas bort, detaljer kan ändras, men främst tror jag det handlar om att förklara konstitutionen så att människor förstår vad den faktiskt innehåller. Att konstitutionen varken är en nyliberal pamflett eller ett halvsocialistiskt manifest, utan ett redskap helt utan några samhällsomstörtande nyheter som är nödvändigt för att skapa ett betydligt enklare och mer demokratiskt EU.
Nu talas det om att EU-konstitutionen ska tas upp ur frysboxen. Det tyska ordförandeskapet som inleds i januari 2007 ska lägga in den i mikron för att sedan se till att servera åtminstone delar av den på ett nytt, pedagogiskt sätt i nej-länderna Frankrike och Nederländerna. Angies och Chiracs idé visar att konstitutionen inte är död och begraven. Tvärtom kan dokumentet få liv igen, även om det behöver modifieras. Att EU får en ny grundlag är helt nödvändigt, men ska vi undvika ytterligare ett totalmisslyckande i form av en serie nej-segrar runt om i unionen krävs det rejält med pedagogiskt fotarbete. Att göra som Irland gjorde med Nicefördraget - att låta folk rösta om och om igen om exakt samma dokument tills de säger ja - är ingen bra lösning.
En konstitution för hela EU måste villkorslöst förankras hos medborgarna. Särskilt de skeptiska EU-ländernas egna regeringar måste lägga örat till marken och lyssna på medborgarnas farhågor. Vad består oron egentligen i? Går utvecklingen av EU för fort? Vad vill människor att EU egentligen ska syssla med? Samtidigt är det EU-regeringarnas ansvar att försvara den konstitution de själva skrivit under, och inte fega ur när det verkligen gäller. Det var just diskussionen om vart EU ska gå som skulle bli verklighet under den "reflexionsperiod" som inleddes efter nej-segrarna i Holland och Frankrike. Men än så länge har den reflexionen, åtminstone i Sverige, skett i tysthet. Regeringen visar med sin totala passivitet ett pinsamt förakt för hela EU-projektet.
Nu måste det till en hållbar strategi för hur konstitutionen ska bli verklighet. Man glömmer lätt att 13 länder redan ratificerat konstitutionen i sin helhet, så några större förändringar kan det knappast bli tal om. Någon del kan tas bort, detaljer kan ändras, men främst tror jag det handlar om att förklara konstitutionen så att människor förstår vad den faktiskt innehåller. Att konstitutionen varken är en nyliberal pamflett eller ett halvsocialistiskt manifest, utan ett redskap helt utan några samhällsomstörtande nyheter som är nödvändigt för att skapa ett betydligt enklare och mer demokratiskt EU.
torsdag 2 mars 2006
Globaliseringsfond - nytt euro-AMS?
En "globaliseringsfond". Det är tydligen ordförande Barrosos recept på hur vi ska hantera de följder turbo-globaliseringen kan få för Europas arbetsmarknad. Den som blir arbetslös i Sverige för att jobbet i taxiväxeln flyttar till Lettland ska alltså kunna söka EU-bidrag. Och den som om ett par år förlorar jobbet på den lettiska skofabriken ska få bidrag för att jobbet har flyttat till EU-landet Rumänien. Återigen en rundgång av bidragspengar i stället för att se till att den som förlorar jobbet ska kunna välja ett nytt på en dynamisk arbetsmarknad och fortsätta försörja sig själv.
Att inrätta ett euro-AMS i Bryssel som administrerar bidragsförsörjning till arbetslösa lär bara leda ännu fler européer in i bidragsberoende. Ska det bli några riktiga jobb måste de gamla välfärdsstaterna i EU bryta den negativa spiralen redan nu - innan det är försent. Satsning på spetsforskning och elitutbildning och en flexibel arbetsmarknad som gör det lätt att byta jobb är ett par sätt att bättra på konkurrenskraften. Ett tjänstedirektiv som ersätter gammalt unket skråväsende och låter tjänstemarknaden växa är ett annat. Men problemet är att gamla EU går åt precis motsatt håll. Tjänstedirektivet röstades ner, i flera länder blir arbetsrätten allt krångligare och i Sverige håller skolan på att formligen haverera.
Att det blir så här i Sverige är egentligen inte så konstigt (och situationen är densamma i många andra länder): Vi har främlingsfientliga fackföreningar som anger utländska arbetare för polisen, två regeringspartier som är emot tillväxt av princip, och vi har Hans Karlsson - mannen i chockrosa slips som till varje pris försvarar bidragssamhället. Mycket talar alltså för att globaliseringsfonden blir ivrigt påhejad av svenska regeringen. Det är inte många idéer från övriga Europa som tas emot med öppna armar av svenska sossar, men ett fullfjädrat AMS på EU-nivå kan de ju knappast säga nej till.
En "globaliseringsfond". Det är tydligen ordförande Barrosos recept på hur vi ska hantera de följder turbo-globaliseringen kan få för Europas arbetsmarknad. Den som blir arbetslös i Sverige för att jobbet i taxiväxeln flyttar till Lettland ska alltså kunna söka EU-bidrag. Och den som om ett par år förlorar jobbet på den lettiska skofabriken ska få bidrag för att jobbet har flyttat till EU-landet Rumänien. Återigen en rundgång av bidragspengar i stället för att se till att den som förlorar jobbet ska kunna välja ett nytt på en dynamisk arbetsmarknad och fortsätta försörja sig själv.
Att inrätta ett euro-AMS i Bryssel som administrerar bidragsförsörjning till arbetslösa lär bara leda ännu fler européer in i bidragsberoende. Ska det bli några riktiga jobb måste de gamla välfärdsstaterna i EU bryta den negativa spiralen redan nu - innan det är försent. Satsning på spetsforskning och elitutbildning och en flexibel arbetsmarknad som gör det lätt att byta jobb är ett par sätt att bättra på konkurrenskraften. Ett tjänstedirektiv som ersätter gammalt unket skråväsende och låter tjänstemarknaden växa är ett annat. Men problemet är att gamla EU går åt precis motsatt håll. Tjänstedirektivet röstades ner, i flera länder blir arbetsrätten allt krångligare och i Sverige håller skolan på att formligen haverera.
Att det blir så här i Sverige är egentligen inte så konstigt (och situationen är densamma i många andra länder): Vi har främlingsfientliga fackföreningar som anger utländska arbetare för polisen, två regeringspartier som är emot tillväxt av princip, och vi har Hans Karlsson - mannen i chockrosa slips som till varje pris försvarar bidragssamhället. Mycket talar alltså för att globaliseringsfonden blir ivrigt påhejad av svenska regeringen. Det är inte många idéer från övriga Europa som tas emot med öppna armar av svenska sossar, men ett fullfjädrat AMS på EU-nivå kan de ju knappast säga nej till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
