Svart dag för svensk EU-politik

Igår var en svart dag för svensk EU-politik. Freivalds har inte direkt varit drivande i Europafrågan sedan hon tillträdde, men nu går det käpprätt utför - Bosse Ringholm ska bli Sveriges ansikte mot övriga unionsländer. Hur kommer man ens på tanken? Denne man som med all önskvärd tydlighet visar hur han föraktar samarbetet med andra EU-länder, trots att det är just hans jobb att bedriva en offensiv svensk politik i unionen. Sedan Ringholm blev EU-minister har han varit i Bryssel en enda gång - när det svenska spelmonopolet skulle försvaras mot kommissionens attacker.

Man kan raljera om Ringholm, men hans utnämning till utrikesminister är skrämmande - även om den bara är tillfällig. Den visar hur nedprioriteringen av utrikespolitik och EU-profilering följer ett mönster som på tio år gjort Sverige till en randstat i unionen, utan något inflytande att tala om. Om Sverige ska kunna spela en roll både som ledande land i EU och ha någon tyngd på världsarenan krävs betydligt mer ledarskap än så. Kalla mig gärna elitist, men jag tycker att en utrikesminister ska:

1. ha ett brett personligt nätverk i övriga EU-länder.
2. tala fler språk än skolengelska. Franska bör vara en självklarhet.
3. ha ett genuint intresse för Europa och en vilja att profilera Sverige som drivande för att utveckla EU.
4. veta att Sverige inte är bäst på allt, utan att vi har mycket att lära av andra.

Vilken sosse klarar detta? Möjligen Margot Wallström, men det ska mycket till om Persson ska rulla ut mattan för henne. Nej, troligen får vi leva med s-passiviteten i sex månader till innan det blir dags för en rejäl kursändring.